Sök

En fascinerande berättelse över drygt ett sekel.

Läs berättelsen om Orrefors författad av Maria Lantz.

Lyhördheten för människors behov av skönhet till vardag och fest har gjort att Orreforsglaset har överlevt mer än hundra år av skiftande konjunkturer. Än idag producerar Orrefors-Kosta Boda både industriellt tillverkad glasdesign och unika konstobjekt av yppersta kvalité. Med konstnärerna i centrum blev 1920-talets innovativa former och uttryck vägledande för bruket. Idag är det samtidens konstnärer och designers som tolkar sin tid genom glaset.

Att se tillbaka på Orrefors historik är att följa en fascinerande berättelse om hur excellent konsthantverk i absolut världsklass vuxit fram djupt inne i den syd-svenska skogen. Här finner vi också berättelsen om människorna; deras kamp och drömmar och hur natur, teknik och kultur samverkat i strävan mot det perfekta resultatet: Det lätta, tunga, klara, färgsprakande, reflekterande, opaka och det skira glaset.

Glasets skönhet och kvalité omprövas, utvecklas och förfinas ständigt, möjligheterna tycks oändliga. Glaset är långt ifrån ett avslutat kapitel. Dess historia skrivs också i denna stund.

En smältdegel

Hur kom det sig att Orrefors nådde sådan världsberömmelse? Hur kunde glaset bli så avancerat här, så långt norrut, mitt i skogens susande grönska?  För att förstå det behöver man förflytta sig tillbaka i tiden. I Småland på 1700- och 1800-talen sås frön som kommer att skapa grenverk: Innovationer inom glastillverkning, internationella kontakter, sociala och politiska rörelser…allt utgör delar av glasbrukens historia, liksom konstnärernas närvaro när de kommer hit på 1900-talet. Utan dem hade Orrefors inte kunnat hävda sig, aldrig blivit den framgång vi ser resultatet av än idag. Men rötterna går ännu djupare. Det glas vi kallar ”svenskt” är ett fascinerande resultat av människors relationer med varandra, med en värld långt bort och med den lokala omgivning där naturen spelar en viktig roll. Så låt oss börja från början.

Uråldrigt glas - 8000 år F.Kr.

Vid blixtnedslag och vulkanutbrott kan glas uppstå naturligt. Människor har sannolikt använt vulkaniskt glas; obsidian, till spjutspetsar och knivar sedan urminnes ti­der. Men att bemästra en tillverkning av detta material krävdes skicklighet. Det började med glasyr som säkert upptäcktes av en slump när leran som använts för att forma kärl brändes. Om leran innehöll rätt kombination av salter och kalk kunde spon­tan glasyr uppstå. Det skedde för 10 000 år sedan runt Eufrat och Tigris. Så småningom blev hantverket mer avancerat och i Egypten formades glasflaskor genom att man lindade smält glasmassa i form av en ”tråd” runt en form i lera som sedan löstes upp i vatten. Blåsning av glas prö­vades så småningom framgångsrikt i samma trakter under romarriket. Då spreds kunskap om glastillverkning till nuvarande Europa. I Syrien blev det mest konst­färdiga glaset till under tidig medeltid och färdades på sitt vis längs med handelsvägarna.

Glaset sprids norrut - 1200-tal

I Venedig kom kunnandet om glaset från Konstantinopel, Italien och Spanien. Man upptäckte att flodsanden i Po lämpade sig för tillverkning och Venedig var länge det europeiska glasets huvudstad tillsammans med Böhmen i Tyskland. Glasföremål blev en viktig exportprodukt för båda städerna. Vi är nu framme vid 1200-talet och hemlighetsmakeri­et var stort. Att få till ett helt klart glas var ännu svårt, men när det lyckades kun­de man bland annat tillverka perfekta speglar vilka både användes för inredning och som föremål. Ja, glaset tycks befinna sig i närheten av alkemin – tänk att få till dessa märkvärdiga ting av nästan ingenting!

Glastillverkningen i Sverige utvecklades förvånansvärt tidigt med tanke på landets perifera läge i förhållande till glasets kunskapscentra söderut. Eller kanske just därför – den som kunde ta med sig kunskapen fick här möjlighet att utveckla den. Redan på medeltiden tillverkades föns­terglas till kyrkor och kloster lokalt. Sannolikt var det glasarbetare från Holland som kom med den nyförvärvade kunskapen och hittade en marknad i norr där det nu byggdes kyrkor för fullt.

Kungens glas – 1500-tal

Gustav Vasa brukar tillskrivas den som bytte ut träkärl mot dryckesglas på slottet Tre kronor i Stockholm och även försåg alla de kung­liga slotten med fönsterglas. Till en början med importerade varor, sedan genom att två italienska glasmästare satte upp tillverkning i Stockholm i början av 1500-talet, detta för att säkra tillgången. Ännu var man inte lika konstfärdig som vid de eu­ropeiska glascentrana, men glaset hade definitivt hittat till Sverige. Och det var framförallt skogen som möjliggjorde produktionen. För även om glasets enskilda bestånds­delar är billiga krävs stora mängder energi vid tillverkningen. Det gjorde att länder som England och Irland inte byggde upp någon större inhemsk glasproduktion före kolet och industrialismen, helt enkelt på grund av skogsbrist. Glasproduktionen blev i vissa fall till och med förbjuden där.

Skogen och människorna – 1700 och 1800-tal

Den relativt snabbväxande barrskogen är alltså det förnyelsebara bränsle som utgjort förutsättningen för glaset i Sverige. Men att glasbruk i slutet av 1800-talet startas just i Småland beror på att det inföll en lågkonjunktur för en annan produkt: Järnmalmen. Så var det i Orrefors. 1726 grundades här ett järnbruk men under 1800-talet hade bättre malmfyndigheter börjat ut­vinnas norrut och lönsamheten avtog. Johan Agust Samuelsson såg då en möjlighet: Spill från skog och sågverk kunde istället användas för att driva glashyttor. Mestadels var det burkar för lingonsylt och flaskor för bläck och Eau de Cologne som tillverkades i liten skala, det fanns ungefär 50 anställda här 1899. När Johan Ekman från Göteborg köpte skogen 1913 fick han Orrefors Bruks AB på köpet. Här fanns då även kristallglastillverkning och tillverkning av fönsterglas.

Till en början bekymrade glasbruket Ekman. Han hade köpt skogen som råvara för papperstillverkning och hade ingen tanke på att bedriva glasproduktion. Men när Ekman såg alla de familjer som hade sin försörjning från glasbruken tänkte han om. Människorna behövde ju sina arbeten. Och hyttorna fanns redan där.

Nya idéer – sekelskiftet 1900

Lösningen blev att han utsåg sin chef från cellulosafabriken som direktör också över glastillverkningen. Albert Ahlin, som inte heller visste något om glastillverkning, blev snart som besatt av materialet och tillverkningen. Men hur skulle han få tillverkningen att inte bara gå jämt upp utan bli lönsam?

Vi är nu i en tid då industrialismen rullar fram över landet och konsumtionen av varor kom att sprida sig från de högre samhällsskikten till att omfatta allt fler. Skogen och vattenkraften var bränslet i denna produktionsprocess. Råvarorna var allt som fanns att tillgå: ylle, lin, trä, metall, lera – och kalk, soda och sand till glaset. Som industriell produkt blev glaset en betydande del av moderniteten. Nu etableras folkskolan, läsandet, det offentliga samtalet och sjukvården – överallt behövs plötsligt fotogenlampor. Sjukvården är för övrigt en verksamhet där glaset också spelar en mycket viktig roll: Laboratori­eglas och febertermometrar, provrör och mikroskopets linser – glaset är väsentligt för vetenskapens landvinningar.

Tron på framtiden gjorde många yra men det skapade samtidigt konflikter, vilket Ekman och Ahlin visste. Många modiga, dumdristiga och geniala idéer såg dagens ljus för att sedan lämna uppfinnare och investerare utblottade. Moderniteten närde också krig i Europa, fattigdom och elän­de. Med industrialismen hade ett proletariat vuxit fram, en arbetarklass som utgjorde billig arbetskraft men som också led av nöden. I Småland emigre­rade stora grupper till Amerika, andra började organisera sig. Här finns agitatorerna och predikanterna, men också diskussionerna, det sociala livet och den dagliga kampen för ett bättre liv. Hur skulle alla motstridiga begär och behov kunna förenas och profileras i Orrefors?

Kombinationen av industri och hantverk – att förädla det industriellt massproducerade med hjälp av erfarenhet från tradition – var en tan­ke som hade etablerats runt om i Europa i slutet av 1800-talet, framförallt i den brittiska Arts and Crafts-rörelsen. Svensk Slöjdförening sammanfattade samma idéer i begreppet ”Vackrare var­dagsvara”, författaren och fredsaktivisten Ellen Key med artiklar samlade under rubriken ”Skönhet för alla” 1897. Det handlade om omsorg om användaren men också om en idé om gemen­skap över klassgränser via vardagens föremål, där tradition skulle giftas samman med modernitet. En tidig tanke om kvalité, estetik och hållbarhet som skulle inbegripa hela samhället.

Konstnärerna kommer –1910-tal

Det utvecklade glaset är alltså hetare än någonsin när Ahlin kommer in i glasproduktionen i början av 1900-talet. Men vad skulle bli Orrefors nisch? Sannolikt inspireras Ahlin av tidens intellektuella strömningar. Och han inser att han behöver hjälp.

Via personliga kontakter bjuds konstnären Simon Gate, utbildad vid dåtidens Konstfack och Kungl. Konsthögskolan, till Orrefors för att ge råd kring de estetiska uttrycken. Gate är tecknare och målare men har aldrig sysslat med glas. Han blir dock, som så många andra, helt fascinerad av materialet och möjligheterna det erbjuder. Han anställs som konstnärlig ledare 1916. Gates estetik manifesterar sig först i detaljerade gravyrmönster på glaset och så småningom i utmanande former med lager-på lager av glas. Ett år senare anställs ytterligare en konstnär, Edward Hald, tidigare bland annat elev hos Matisse i Paris. De två konstnärerna är sinsemellan olika men förnyar glasets former och mönster parallellt med varandra. Ytterst skickliga gravörer och glasblåsare arbetar nu också på bruket med att förverkliga Gates och Halds visioner.

Kritikersuccéer och fortsatt kamp – 1920-tal

1917 visas Halds och Gates verk för en större publik för första gången. Det sker på Liljevalchs i Stockholm där Svenska slöjdföreningen initierat ”Hemutställningen” som visar resultat av samarbeten mellan konstutövare och industri. Över 40 000 besökare beundrar det nya glaset som blir både kritikernas som publikens favoriter. Halds och Gates verk är praktfulla pjäser med graverade mönster: Simon Gate arbetar med sirliga och detaljerade mönster, Edward Hald med expressionistiska bilder så som ”Bollspelande flickor”, en vas med gravyr inspirerad av Matisse.

Aktiviteten är nu stor i Orrefors, produktionen ökar, men spanska sjukan skördar många offer och fattigdomen är fortfarande stor. 1918 tar Ekman initiativ till byggandet av ett Folkets Hus som till viss del finansieras av arbetarna själva med hjälp av övertid. Här skulle alla kunna träffas och delta i aktiviteter inom ”…allt som kan höja och förädla människan, dock inte dans eller religion”. Samma år leddes elektricitet till Orrefors. Förbättringar är alltså på väg, hopp om en bättre framtid hägrar.

1919 dör Ekman och får därmed inte fullt ut uppleva det som satsningarna både konstnärligt och socialt kommer att bidra till. Men nu avlöser utställningssuccéerna varandra. Först på Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm, därefter på Göteborgsutställningen 1923 och vidare på Världsutställningen i Paris två år senare. Där är kritikerna är helt lyriska: Il n´y a que ca! Det finns bara detta! De internationella utställningarna är många vid denna tid och glaset ställs bland annat ut på ett av dåtidens mest prestigefulla museer, Metropolitan Museum i New York.

Konstglasets boom – 1925

Det svenska konstglaset är nu oöverträffat. Fler konstnärer, formgivare och gravörer engageras: Bergkvist, Abels, Augustsson. Kåge, Milles, Grünewald. De prisas i internationella sammanhang, men det är inte bara praktfulla utställningsföremål och dyrbara serier som tillverkas. Gate, Hald och de andra ritar även serviser och dricksglas för nya målgrupper samt enklare bruksföremål utifrån devisen om vackrare vardagsvara. Även dessa blir exportsuccéer och Orrefors har snart försäljningsagenter i Sydafrika, USA, i Australien och runt om i Europa.

Många vittnar om konstnärernas sociala påverkan på bruksmiljön. Den öppna godmodigheten och ifrågasättandet av konventioner, nyfikenheten och förnyandet av umgängesformerna tog dessa med sig från ett café- och bohemliv i de europeiska storstäderna. Som när Gate och Hald bildar klubben KUA – klubben för den utsträckta handen. Här samlas såväl ledning som personal och man samtalar om idéer, världsåskådning och glasets möjligheter i festliga men otvungna samkväm. Det hade varit omöjligt i den hierarkiska bruksortsmiljön bara några år tidigare. Kvinnorna var fortfarande i stark minoritet även om de fanns, både i produktionen och omkring. Flory Keiller var en av dessa. Hon hade studerat konst i Paris och arbetade nu med glasgravyr i bruket. 1929 gifte hon sig med Simon Gate, senare i livet skulle hon bli en pionjär inom ekologi.

Moderniteten i skogen

Till Orrefors kom ofta besökare från när och fjärran. Glasbruken hade alltid dragit till sig alla möjliga personligheter men i Orrefors kunde man nu, i den nya högkonjunkturens tid, träffa allt från luffarna som arbetade med tillfälliga jobb i hyttan till kungligheter som kom på besök. 

Det ger oss bilden av ett samhälle mitt i skogen där det odlas kontakter med världen långt bortom gärdsgårdarna. På så vis säger Orrefors något om Sverige som ibland glöms bort – att moderniteten kom först till bruksorten för att senare hitta till de större svenska städerna. I arbetar- och tjänstebostäderna som nu byggs får man centralvärme och toaletter på 1920-talet, vilket ännu är ovanligt i städerna. I Orrefors finns nu också en konsumentförening med egen butik och fackföreningar är accepterade, vilket dock inte hade skett utan gnissel.

De internationella, politiska diskussionerna var alltså viktiga här i skogen. Ibland ledde det till konflikter och tragiska händelser som kunde handla om både privata, ekonomiska och ideologiska frågor, ibland samtidigt. Som när Flory, numera Simon Gates fru, blev vän med den lite äldre och internationellt förankrade feministen och fredsaktivisten Elin Wägner. De två gav sig tillsammans ut på en resa till Sovjet. Simon Gate menade att det var Elin Wägner som ”tagit Flory ifrån honom” och skrev på en lapp, när han var som mest bitter över deras skilsmässa, att hon minsann inte ens var ”värd en 25-öring på idealitetens altare”.

Att såväl konstnärer som hantverkare trivs i bruksorten är kanske inte så konstigt. Här hittar man kamratskap, internationella influenser och dramatik – men framförallt konstnärliga utmaningar. För det krävs koncentration, tillit och en tro på framtiden. Att utveckling utifrån skapandets förutsättningar – mod och lust – kunde ta en hel industri vidare utifrån ingredienserna sand, kalk och soda var nästan mirakulöst. Det enkla och det omöjliga i kombination.

Krig och oro – 1930

Men det glada och framgångsrika 20-talet utmanats. Depressionen var ett faktum och Orrefors fick noggrant se över sitt utbud och sin tillverkning. Besparingar och utförsäljningar gjordes, det enda som var riktigt lönsamt var glas till vitrinskåp. Så skulle Världsutställningen äga rum i Stockholm 1930. Många trodde att Orreforsglaset kanske nått vägs ände. Stilidealen skiftade nu radikalt och formgivningen av produkter och mode började ta intryck från funktionalismens odekorerade arkitektur. Hur skulle de ekvilibristiska konstnärerna förhålla sig till det?

I lågkonjunkturens skugga skedde nya experiment med nya konstnärer som anslutit. Gate och Hald fanns kvar, men Edvin Palmkvist, skulptören Edvin Öhrström samt Vicke Lindstrand arbetade nu vidare med nya färger och former. Snart har teknikerna Graal och Ariel utvecklats till fullo; lager av glas läggs på varandra och luft innesluts mellan glasskikten. Glaset i sig får på så vis briljera, med gravyr och mönster inuti glaset.

På Stockholmsutställningen går återigen ett sus genom publiken, både bland besökare och kritiker. Konstnärerna på Orrefors har än en gång utvecklat glasteknik, former och uttryck i takt med tiden. På internationella utställningar visas det nya glaset åter upp och Orrefors befäster sin ställning som världsledande. När de nya serierna når New York myntas begreppet Swedish Grace. Och de lyxiga båtarna på Sverige-Amerikalinjen pryds med glas från bruket – lampor, glasdörrar och annan inredning.

Men storstilade utställningar och utmärkelser räcker inte när lågkonjunkturen djupnar under andra världskriget. Arbetare friställs, Palmkvist åker till Stockholm och vidareutbildar sig på Konstfack, Vicke Lindstrand lämnar bruket. Hald är nu chef på Orrefors och får mycket att stå i, det är många som behöver hans hjälp. Goda råd är dyra när många män är inkallade under beredskapsåren och materialbrist råder. Hald bestämmer sig för att för att bida sin tid och samtidigt se framåt. Behovet av dokumentation och marknadsföring i form bilder och annonsering ska till.

Fred och generationsväxling 1930-40

Även i detta avseende är medarbetarna på Orrefors både innovativa och hantverksmässiga. År 1932 får Halds nyanställda assistent Johan Selbing nya arbetsuppgifter: Att bli brukets fotograf. Johan Selbing hade egentligen ambitionen att formge egna produkter, vilket han också senare kom att göra. Men nu blir han fotograf. Och snart så framgångsrik att hans bilder ställs ut som egna verk och kammar hem priser. Selbing utvecklar så småningom också en teknik där fotografier kunde överföras på glas för att sedan etsas. 

År 1940 var ett bottenår. Kriget hade tärt på alla resurser. Produktionen av glasrutor till vitrinskåp flöt på, men andra produkter var inte prioriterade hos köparna. Tröttheten var stor och när Gate fyller 60 år 1943 vill han sluta som chef och enbart arbeta som konstnärlig ledare. Men Gate dör hastigt två år senare och Hald, också han nu över 60 år, blir ensam kvar. Då sker återigen något som kan tyckas mirakulöst: Det blir fred, och nästan omedelbart kommer beställningarna av glasobjekt. För när de amerikanska trupperna ska lämna Tyskland vill de ha med sig något hem, ett minne från Europa. Ryktet om det fina svenska glaset lever och ”något från Orrefors” står högst på önskelistan.

Under krigets efterspel kom flyktingar till Sverige, många söker sig till industriorterna. Till Orrefors kom bland annat sudettyska flyktingar från Tjeckien, ett land med lång glastradition. Och de behövs, för även på hemmaplan vaknar konsumenterna. Och Orrefors nyanställer åter nya formgivare: Ingeborg Lundin, Nils Landgren, Gunnar Cyrén och Carl Fagerlund som alla har olika uttryck samt förmågan att röra sig mellan konsthantverk, industri och produkter för offentlig miljö.

Nya ägare – 1950-tal

Ägandet går över till familjen Beyer, snart är sonen Johan ny direktör. Nu finns en framtidstro bland brukets anställda igen som inte bara visar sig i glaset utan i arkitekturen och omgivningarna. Johan Beyer ser till att de gamla husen rustas upp, att egnahem byggs, trädgårdarna hålls ansade och samtidigt ser han till att fabrikerna moderniseras. Arbetarna får tre veckors lagstadgad semester 1951. Med förbättrad privatekonomi och fritid kom ännu en våg av konsumtion där intresset för gåvor och presenter gynnade glasindustrin. Selbings foto-glas blir till souvenirer som omsätter stora summor under några år. Orrefors tycks stå stadigt.

Det har varit en generationsväxling bland konstnärerna och numera var det ingen som hade något övergripande ansvar för den konstnärliga utvecklingen. Men det experimenteras och prövas på bred front bland de nya formgivarna. Dansk-judiska Henning Koppel kom i kontakt med Orrefors under sin landsflykt under Tysklands ockupation av Danmark och blir en i formgivarskaran under en tid. Han utmanande både sig själv och glaset när han med gracila former och mönster får glaset att bölja. ”Glaset har sin begränsning. Jag vill komma så nära den som möjligt”. Eva Englund utvecklar graal-tekniken med färger och mönster inuti glaset i sina skålar och vaser. Ingeborg Lundins glasservis i slipat kristallglas blir snart en klassiker. Då kommer nästa utmaning: Den hårdnande konkurrensen från omvärlden.

Nyorientering –1970-tal

En gång kom glaset till Småland via kunskap utifrån. Nu, när världen öppnas upp, sprids både estetik och kunnande istället från glasriket. Inte minst skedde det genom Glasskolan i Nybro som Beyer startade och som nu nått världsrykte. Det hade börjat dyka upp kopior av det ”orreforska” konstglaset i USA redan på 30-talet, men nu finns det varianter av snart sagt alla produkter i omlopp, tillverkade i länder med habila glasindustrier men där lägre löner innebar billigare varor till konsumenterna. Hur skulle Orrefors hantera detta nya läge? Bredda utbudet eller gör det smalare? Förfina eller effektivisera?

På 70-talet behöver Johan Beyer stöd i utmaningarna och får det genom Wallenbergkoncernen. Först går de in som delägare och efter en tid med aktiemajoritet. Marknadsföring och fortsatt rekrytering av formgivare sker nu med siktet inställt på ökad omsättning.

Upplevelseturism och ägarbyten 1980

"Glasriket" blir på 1980-talet en destination för turism. Det är både ett sätt att sprida kunskap om det småländska glaset och att öka försäljningen. Glasblåsarnas skicklighet visas upp - den heta glasmassan blir en attraktion i sig. Besökarna får sitta på en gradäng och häpna över det svåra hantverket, en upplevelseturism där hantverkaren plötsligt blir varan. På somrarna ringlar sig köerna långa till uppvisningarna och till sekundaförsäljningarnas outletbutiker. I allt detta uppstår frågan vad som egentligen förmedlas vid denna typ av tillställningar. Är det möjligt att förstå, se och känna glasets kvalitativa egenskaper i situationer där miljön ibland mest liknar ett tivoli? Och trots finansiella muskler, glasturism och nya formgivarbegåvningar till Orrefors så som Lena Bergström, Marti Rytkönen, Per B Sundberg och Erika Lagerbielke är lönsamheten ett problem. Eftersom Orrefors nu förfogar både över arvet efter de stora konstnärerna och nu tar in nyskapande formgivare blir spretigheten som inträtt i produktionen påtaglig: Är Orrefors på väg att sälja både sin själ och sitt hjärta?

Cirklar sluts –1990-2020

För att utnyttja synergier mellan flera glasbruk i Småland skapas 1990 glasbrukskoncernen Orrefors Kosta-Boda, produktionen är rik – utbudet spänner över mycket. Så kommer nya ägare in igen; Orrefors Kosta-Boda AB ägs sedan 2005 av New Wave Group AB. Nu börjar en tid av förädling och renodling av sortimentet. Nya produkter med siktet inställt mot medvetna privata köpare samt restauranger och företag med höga krav på excellent och hållbar design.

Majoriteten av glasbruken i Sverige har idag kallnat samtidigt som kunskap om glas fortfarande produceras i landet, både i konsthögskolemiljöer och i form av lärlingsplatser inom produktion. På så vis finner Orrefors ständigt nya formgivare som mött glasmaterialet tidigt i sin konstnärliga utveckling och därmed kan arbeta nära tillverkningen.

För Orrefors del är tillverkningen av glasprodukter numera samlad till en enda plats i Sverige, till Kosta glasbruk. Här deltar dagligen formgivare, glasblåsare, slipare, målare, kantsprängare och synare i hantverket vid produktionen på bruket som har runt 150 personer anställda. Orrefors tillverkar också produkter i andra länder, på glasbruk som en gång var föregångare till det småländska glaset, i vissa fall utlöpare, inte sällan tidigare konkurrenter. Idag har de istället blivit samarbetspartners. Lärdomar, idéer och tankar utbyts åter igen över nationsgränser och mellan världsdelar – faktiskt på samma vis som glaset alltid färdats: via handelsvägar, med människors kunskapande och med nyfikenheten och kärleken till glas som utgångspunkten för de produkter vi ser som resultat.

Framtiden

Orrefors historia handlar om hur komplexa samband och idéer har samverkat och tagits tillvara. Ibland har det handlat om slumpmässiga händelser, ofta har våghalsiga idéer fått blomma och ibland misslyckas. Envishet och hängivna människor är den röda tråden. Skogen är central som förutsättning och som bild för hur glaset, naturen och samhället hänger ihop och har utvecklats sida vid sida i både sociala och ekologiska samspel. Trädens årsringar skulle kunna vittna om arbetarna som slet, kapitalisterna som investerade och konstnärerna som rörde om och vitaliserade. Kvalitet, generositet och nyfikenhet har varit ledord i Orrefors historia. Idag ser vi det via formgivare som Ingegerd Råman som designar bruksglas med ypperlig precision eller Claesson Koivisto Rune som låter varje objekt vara unikt.

Glas är ett material fyllt av motsägelser. Det kan vara flytande och fast, hett och kallt. Mjukt och hårt. Enkelt och avancerat. Svårt att tämja, men så oändligt vackert när väl konstnären och glasblåsaren lyckas. Glasets historik och framtid ryms i den långa erfarenheten bakåt och den ständiga utmaningen och viljan att nå ännu lite längre. Orrefors produkter kommer att fortsätta att bära minnen, brukas och förundra i flera generationer. De älskas, vårdas, ärvs, ges vidare - och bidrar alltid till en vackrare värld.